Balsbergsgrottan - en av Sveriges största naturliga grottor

 

Balsberget är en del av ett restbergs- och kritslättslandskap som sträcker sig från Kristianstadstrakten och in i sydvästra Blekinge. Det är i sin karaktär unikt för Sverige.

Under kritas senare del steg havet över stora delar av södra Sverige och såväl vittringsytorna som de lösa urbergsblocken överlagrades med lera, sand och kalksediment.

Under tertiär (65-2 miljoner år sedan) drog sig havet tillbaka från Sydsverige och allt eftersom de mer lättvittrade kritavlagringarna eroderades bort kom de hårdare restbergen att åter höja sig över landskapet. På Balsbergets sydsluttning är dock en tjock kritavlagring kvar.

I Balsberget finns en kalkstensgrotta, en av Sveriges största, ca 50 meter över havet. Den är ursprungligen naturlig, men har periodvis utvidgats genom kalkbrytning. Den har uppkommit genom att kolsyrehaltigt vatten löst lager av lättvittrad.

Terrängen kring grottan är kraftigt småkuperad med många sänkor, varav en del är doliner, instörtade grottsalar. Högarna på området här huvudsakligen slagg- och skrotstenshögar från den tid då grottområdet var en kalkgruva.

Berget är klätt med skött bokskog med inslag av bl a ek och tall. Runt utsiktsplatsen var beväxningen sedan generationer lämnats att bli urskog.

Balsberget och angränsande skogsområden vid Råbelövssjön är numera naturreservat. Här trivs både storvilt, fåglar och småkryp. Ett stort antal rödlistade arter från fauna och flora har påträffats på berget. I grottan bedriver rödlistade fladdermusarter vinteride.

Kalkbrytningen i och omkring grottan lär ha startats år 1540 av Claus Bille, som då var innehavare av Råbelöf. Det antas att kalkbrottet har haft betydelse för byggande av både Lillöhus och för fästningen på Allön, nuvarande Kristianstad, som började uppföras år 1614.

Tidvis utgjorde kalkutvinningen på Balsberget en betydande verksamhet. Två bokvedseldade kalkugnar fanns på området, brytningen skedde både inne i den naturliga grottan, i nyutgrävda gruvsalar och i dagbrott. Senare transporterades en del av kalken till stora stenkolseldade ugnar i Näsby och Fredriksdal. Efter ett ras år 1824 hade gruvdriften mycket liten omfattning. Den upphörde helt år 1848.

 

Under snapphanekriget på 1670-talet var grottan ett tillhåll för en grupp snapphanar. Kanske är det från den tiden namnet Fläskegraven kommer. Detta är den beteckning som förekommer på äldre kartor.

Grottans stora rikedom på fossiler har lockat en mängd vetenskapsmän till den. Linné besökte grottan 1749, som han beskrev i sin ”Skånska resa”, utgiven 1751. Han blev djupt imponerad av fossilrikedomen och gav sig tid att allvarligt fundera över syndafloden, vilken han dock inte ansåg kunde förklara avlagringarna på Balsberget.

Många har också sökt utforska grottans inre, som består av salar och gångar i flera plan. Mycket har rasat igen under historisk tid, men mycket finns kvar än i dag. För allmänheten är det lätt att komma in i två större salar, förenade med två förbindelsegångar. Dessutom finns svårforcerade sidogångar som ger förbindelse med brunnar och låga gångar i ett undre plan.

Under åren 1994 – 1997 utforskades grottan grundligt av några grottforskare. Om resultatet av forskningarna liksom om grottans historia kan man läsa i en bok av en av deltagarna, Douglas Persson. www.jmf.se/bocker.htm